Nils-Aslak Valkeapää död

amernas störste konstnär, Nils-Aslak Valkeapää, är död. Han avled i måndags, på hemväg från en diktfestival i Japan.

Nils-Aslak Valkeapää, eller Áillohaš som han ofta kallades, föddes 1943 i en renskötarfamilj. Som barn flyttade han mellan vintervistet vid den nordnorska kusten och sommarvistet i den finska delen av Sápmi, vid Könkämäälven. Han har berättat om en barndom utan vare sig bilder eller böcker men däremot muntligt berättande och jojk. Spår av detta märktes i hans konstnärskap, där poesin och jojken stod i centrum. Men Áillohaš kände inga gränser: han var även bildkonstnär, kompositör och skådespelare. Ständigt trampade han upp nya spår, vilket gjorde färden lättsammare för andra samiska kulturutövare.

Nils-Aslak Valkeapää debuterade 1971 som författare med ”Terveisiä Lapista” (”Hälsningar från Lappland”), en finskspråkig stridsskrift mot den nordiska kolonisationen av Sápmi. Hans senare konstnärskap var mindre polemiskt men hade ändå alltid en politisk dimension. Nils-Aslak Valkeapää spred kunskap om jojken och värnade om samisk kultur och språk. Han reste till ursprungsbefolkningar över hela världen och var verksam som kultursamordnare inom WCIP, ursprungsbefolkningarnas världsråd.

1991 fick Nils-Aslak Valkeapää Nordiska rådets kulturpris för boken ”Beaivi, Áhčažán” (”Solen, min far”). Två år senare tilldelades han Prix Italia för kompositionen ”Loddesinfoniija” (Fågelsymfonin), där jojk kombineras med naturljud.

För den som ännu inte upptäckt Áillohaš rekommenderas boken ”Vidderna inom mig”, som utkom på svenska 1987. Den innehåller både poesi och teckningar. En av dikterna lyder:

Skulle vilja dö

som jag levat

försvinna bland viddernas vindar

förvandlas till fåglarnas sång

Över Ádjagorsa svävar en fjällvråk

seglar med vinden

Nils-Aslak Valkeapää dog i Helsingfors, inte i Ádjagorsa, Beattet, Ivgobahta eller någon av de andra platser som var hans hem. Men nog ska hans ande sväva däröver och bli till vind och fågelsång när våren kommer.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 30 november 2001