Det man inte talar om finns inte

Västerbottens homosexuella historia

et fanns inga homo- eller bisexuella i Västerbotten förr i tiden. Skogsbruksmentaliteten och det tunga arbetet hämmade sådana tendenser. Och om det ändå funnits några så skulle de snart ha flyttat från länet, eller åtminstone till Umeå, för att få vara mer anonyma. För inte skulle det ha varit särskilt lustigt att bo på en liten ort i Västerbotten om man var homo- eller bisexuell!

Den typen av svar fick Umehistorikern Svante Norrhem när han frågade före detta västerbottniska statskyrkopräster och kommunpolitiker om deras kontakter med homo- eller bisexuella. De flesta hade aldrig träffat på ”så'na” i sin yrkesutövning, och inte sällan antog de att det berodde på att det helt enkelt inte funnits några.

Intervjuerna med prästerna och politikerna är en del av en omfattande studie som Svante Norrhem gjort om synen på homosexualitet i Västerbotten från 1950 till början av 1980-talet. Om detta har han skrivit i boken Den hotfulla kärleken: homosexualitet och vanlighetens betydelse (2001). Den största delen av Svante Norrhems material utgörs av djupintervjuer med tolv homo- och bisexuella män och kvinnor som alla levt och lever i Västerbottens län. Den äldsta är född 1912 och den yngsta 1960, men de flesta föddes på 1930- eller 1940-talet. Fyra av dem har erfarenheter från Umeå, en från Skellefteå och resten från övriga länet, främst inlandet. De flesta kommer från arbetar- eller småbrukarmiljö.

De män och kvinnor som Norrhem intervjuat bevisar genom sin blotta existens att det funnits homo- och bisexuella i Västerbotten. Men det är inte så konstigt att prästerna och politikerna aldrig fick syn på dem, för de stack inte av på något sätt. De skötte sitt jobb och odlade sin potatis och handlade på boa precis som alla andra. Den andra sidan av deras liv, den där sidan som bestod av möten och kontakter med likasinnade, eller bara av drömmar – den antyddes aldrig med ett ord.

Tystnad rådde på alla håll. Svante Norrhems informanter fick inte lära sig något om homosexualitet i skolan. I tidningarna förekom ordet bara i sammansättningar som homosexhärvor och homosexmord. Ibland kunde det också finnas en ”bybög” i trakten, en udda och ringaktad figur som föräldrar varnade sina barn för.

Allt som eventuellt sades var negativt, och allt handlade om män. Den som var ung och lesbisk kunde känna sig så ensam i världen att det inte ens föresvävade henne att det skulle kunna vara annorlunda på en större ort. Som en kvinna sa: ”Och man tänkte, men är man ändå ensammen i Västerbotten? Va? Det var man ju inte. Men man upplevde det faktiskt så.”

De flesta gjorde därför som sina jämnåriga och skaffade sig heterosexuell partner och barn. Så småningom lyckades dock de män och kvinnor som Svante Norrhem intervjuat etablera kontakt med andra homo- eller bisexuella, och idag har alla utom en lämnat sina heterosexuella förhållanden bakom sig.

Hur gick det till? Hur lyckades de ta sig in i den fördolda världen?

Kontaktannonser var ett mycket vanligt sätt, både för kvinnor och för män. Annonseringen skedde i förtäckta ordalag i vanliga dags- och veckotidningar men så småningom också i den framväxande gaypressen. Hade man väl lyckats få en kontakt kunde den leda till flera. Särskilt männen byggde upp nätverk som kunde bestå av 20–25 män som bodde på olika orter i inlandet och som höll kontakt via telefon.

Männen hade det vanligen lättare än kvinnorna, eftersom de rörde sig mer utanför hemmet och oftare träffade nya människor genom arbetet. I skogs- och flottningsarbetets helmanliga miljö kunde det finnas rika möjligheter till sexuella kontakter – om det sköttes diskret. Inom hotell- och restaurangbranschen arbetade relativt många homosexuella män. Faktiskt kunde även frikyrkorna erbjuda en fristad. Inom en del församlingar delade ogifta evangelister bostad, och åtminstone några homosexuella har på detta sätt kunnat leva tillsammans, fullt synligt och samtidigt obemärkt.

Männen hade också möjlighet att söka sig till homosexuella träffpunkter i Umeå. Precis som i större städer fungerade vissa parker, offentliga toaletter och badhus som raggningsställen. Dit drogs såväl umebor som män från andra delar av länet. Området från Broparken via hamnkajen bort till Döbelns park var ett känt stråk åtminstone från 1950-talet och framåt. I båda parkerna fanns offentliga toaletter och en parkvegetation som var lummigare än nu. ”Det prasslade ju i varenda buske på somrarna”, enligt en informant.

63°50' är dock ingen idealisk breddgrad för parkraggning. Under de få månader då det är tillräckligt varmt är det som regel alltför ljust. Därför var inomhusmiljöerna minst lika viktiga. Under 1950- och 1960-talen gick män som ville träffa män framför allt till Stora hotellet vid Rådhusparken, där de kunde stå och hänga vid en av de få bardiskarna i Umeå. Ett billigare alternativ var herrtoaletten i källaren under den gröna kiosken vid Renmarkstorget, som sägs ha utgjort en träffpunkt för män redan på 1930-talet.

På olika vägar lyckades alla de som Svante Norrhem intervjuat träffa andra som kände likadant. De flesta har också haft långvariga förhållanden med någon av samma kön eller till och med varit sambo. Till och med dessa förhållanden kunde dock skötas så diskret att de passerade för icke-homosexuella. Den heterosexuella omgivningen lät sig mycket villigt luras. Släktens barn lärde sig tidigt att inte fråga om vissa saker. Vanligheten värnades av samtliga inblandade.

Således kunde kvinnor bo ihop i åratal och alltid anlända i sällskap till släktkalasen, men konsekvent omtalas som väninnor. En man berättar att hans far brukade spekulera kring vilka kvinnor han och hans sambo kunde tänkas ha träffat. För honom var de aldrig annat än två ungkarlar som delade bostad. En annan man beslöt sig sent i livet för att flytta ihop med en betydligt yngre man – under stor vånda, för vad skulle släktingar och grannar säga? Oron var onödig: alla utgick från att den yngre mannen var hans son.

En man ifrågasätter på ålderns höst varför han alltid hållit tyst: ”... man har väl varit för stolt: 'nä, huvva inte vill jag skämma ut mig på töcke inte'”. En kvinna har dock sin ståndpunkt klar: ”Nej, det man har osagt är bäst.”

Det man inte talar om, det finns inte. Tystnaden har varit en förutsättning för bibehållen normalitet. Och behovet av att upprätthålla denna normalitet, denna vanlighetens illusion, tycks ha varit precis lika stark hos de homo- och bisexuella som hos deras närmaste. Så har de homosexuella förhållandena förblivit osynliga till och med när de levts helt öppet.

Svante Norrhem konstaterar att homo- och bisexuella som valt att stanna i länet i de flesta fall tvingats göra betydande inskränkningar och anpassningar av sitt liv för att inte uppfattas som utmanande eller hotfulla. Den som inte kunnat tänka sig att leva med dessa begränsningar har troligen flyttat.

Ändå har de män och kvinnor som berättar i Den hotfulla kärleken framför allt levt som homo- och bisexuella efter 1944, det år då homosexuellt umgänge mellan vuxna avkriminaliserades. Innan dess måste tystnaden ha varit ännu mer kompakt.

Mellan 1864 och 1944 gällde de hårda formuleringarna i strafflagens 18 kap. 10 §: ”Övar någon med annan person otukt, som emot naturen är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år”. Vad menas då med detta? Vad i all världen är otukt mot naturen?

Begreppet ”otukt mot naturen” (eller ”sodomi”) har använts länge i kristen tradition och har tolkats på olika sätt – oftast omfattas även otukt med djur. Det som avsågs när lagen infördes var emellertid alla former av penetrerande sex mellan människor utom det ”naturliga”, det vill säga penis inträngande i slidan. Anala samlag var förbjudna, oberoende av de deltagandes kön, medan det i princip var tillåtet för två män eller två kvinnor att tillfredsställa varandra med händerna. Rättspraxis förändrades dock efter hand, så att åtal kom att väckas för alla former av sexuellt umgänge mellan personer av samma kön, medan heterosexuella par fick bedriva snart sagt vilken otukt som helst.

Så länge dessa bestämmelser gällde kunde alltså en ömsesidigt uppskattad kärleksnatt mellan två vuxna människor leda till en längre tids vistelse på fängelse eller mentalsjukhus. Inte desto mindre fanns det homosexuella nätverk i Västerbotten även på den tiden. Det visade sig när någon ställdes inför rätta.

Jens Rydström, historiker vid Stockholms universitet, har analyserat sådana rättsfall i en doktorsavhandling med titeln Sinners and citizens: bestiality and homosexuality in Sweden 1880–1950 (2001). Rydström har lyckats hitta 1 500 män som under denna period ställts inför rätta för otukt mot naturen, men endast tolv kvinnor. De åtal som gällde sexuellt umgänge mellan vuxna kvinnor rörde samtliga Stockholmsområdet.

En av de mest omfattande manliga ”homosexhärvorna” i landsorten började nystas upp i november 1941, när en 45-årig folkskollärare i ett litet samhälle i Västerbottens inland greps. Så småningom ställdes han inför rätta, i likhet med 16 män som han haft sexuellt umgänge med. Läraren, som hos Rydström går under pseudonymen Martin Faxe, hade ett vittförgrenat homosexuellt kontaktnät med både män från orten där han arbetade och från övriga Sverige. Det bör kanske understrykas att det inte var några skolgossar som läraren var intresserad av: hans älskare var vuxna män eller i några fall ynglingar.

Sina långväga kontakter hittade Martin Faxe genom kontaktannonser i bland annat Allas veckotidning. En av dem, från 1940, var formulerad på följande sätt: ”Manliga kamrater önskas av en 35-årig, ogift tjänsteman, med egen sportstuga och intresse för blomsterodling. Gärna yngre kamrater, som kunde ta vid, då jag en gång lämnar allt.” Via annonserna fick han kontakt med flera män – en musikstudent från Uppsala, en jordbruksarbetare från Landvetter, en arbetare från Trehörningsjö, en lärare i Luleå, en norsk kock. Med dem hade han ett intellektuellt och känslomässigt utbyte via brev, men han reste också mycket och träffade sina vänner och älskare personligen. Tillsammans med jordbruksarbetaren från Landvetter kom Faxe dessutom i kontakt med den homosexuella subkulturen i Göteborg.

På hemortens café eller på bio träffade Faxe andra attraktiva unga män som han bjöd hem och förförde. För en del var det ingen trevlig erfarenhet, medan andra blev återkommande gäster. Totalt hade Faxe sexuella förbindelser med mer än tio unga män i trakten. I november 1941 gick en av dem till polisen.

Rättegången blev en av de mest omfattande i sitt slag i Sverige. De flesta av Faxes älskare fick tre månaders straffarbete, medan en förklarades mentalsjuk.

Faxe själv tillbringade närmare ett år på Umedalens mentalsjukhus. Han erbjöds kastrering, men avböjde. I stället började han flitigt uppvakta sköterskorna, och snart kunde en kvinna intyga att hon flera gånger haft samlag med patienten. Denna lovande utveckling ledde till att Faxe försöksutskrevs. Kyrkoherden i hemförsamlingen fungerade som övervakare och rapporterade regelbundet till mentalsjukhuset om skollärarens goda uppförande. 1944, det år då homosexuellt umgänge mellan vuxna blev lagligt, frigavs Faxe definitivt och kunde återuppta sitt arbete.

Martin Faxe levde på en ort med några hundra invånare, men han var inte på något sätt isolerad. Med hjälp av kontaktannonser knöt han band kors och tvärs över hela Sverige, och det gick utmärkt att ta tåget eller bussen till Luleå, Arvidsjaur eller till och med Göteborg för att underhålla kontakterna. Han var inte unik. Samma år som Faxe ställdes inför rätta åtalades 19 män i en ”härva” i Skellefteå, och 14 män i järnvägsknuten Långsele. Liknande affärer, med upp till 33 åtalade, förekom i småstäder som Jönköping, Halmstad, Norberg och Sandviken under 1930-talet. Rimligen är detta bara toppen av isberget: de flesta kontaktnät måste ha förblivit hemliga. Man kan faktiskt säga att det fanns homosexuella subkulturer eller åtminstone nätverk utanför storstäderna som upprätthölls genom kontaktannonser och allmänna kommunikationsmedel.

Den typen av nätverk tycks ha uppkommit i Sverige omkring 1930, av Jens Rydströms rättshistoriska material att döma. Dessförinnan rörde åtalen utanför storstäderna nästan alltid bara två eller ett fåtal personer som inte hade några kontakter med likasinnade på andra orter. De som åtalades kände inte heller till ordet homosexualitet och de kopplade inte samman sitt beteende med någon identitet som avvikare.

Inte desto mindre hände det att män låg med män och kvinnor med kvinnor. Trångboddheten var stor och det var vanligt att dela säng. Två kvinnor kunde vara ensamma på en fäbod under lång tid, och två män kunde trängas i en skogskoja. Fanns där en sexuell attraktion låg inga praktiska hinder i vägen, och så länge de inblandade var överens behövde ingen få veta något.

Sexuellt umgänge mellan två män eller två kvinnor var givetvis inte accepterat, men så var det ju också med många andra former av sex. Heterosexuella samlag var omgärdade av stränga restriktioner och medförde risk för graviditeter och syfilis. Onani ansågs medföra livsfarliga fysiska och psykiska sjukdomar. I det perspektivet var homosexuellt umgänge inte nödvändigtvis det allra värsta man kunde hålla på med.

Därför är det inte så konstigt att homosexuellt umgänge verkar ha förekommit i alla tider. I svenska kyrkliga skrifter nämns ”synd mot naturen” eller det synonyma begreppet ”sodomi” från och med 1200-talet. Hur ofta sådana synder begicks kan vi förstås inte veta. Kyrkan förde inga protokoll över vad människor biktat och vilken botgöring som utförts.

Efter reformationen, när staten utökade sin makt över människors privatliv, blev synden till ett brott. Det skedde 1608 genom ett tillägg till landslagen, med en ordalydelse hämtad ur 3 Mosebok: ”Du skall icke ligga när drängar såsom när en kvinna, ty det är en styggelse: och de skola båda döden dö, deras blod vare över dem”.

Umehistorikern Jonas Liliequist har analyserat äldre homosexuella rättsfall i artikeln ”Staten och 'sodomiten' – tystnaden kring homosexuella handlingar i 1600- och 1700-talets Sverige” i tidskriften lambda nordica (1995). Domarna var hårda – förövarna halshöggs med yxa eller brändes på bål. Liliequist menar emellertid att överheten under slutet av 1600-talet blev alltmer övertygad om att den offentliga uppståndelsen kring rättegångar och avrättningar bara ledde till att allmänheten fick ökad kunskap om otukt mot naturen.

Avskräckningspolitiken följdes därför av tystnad. I 1734 års lag återfinns överhuvudtaget inte några bestämmelser om homosexuellt umgänge. Det förhindrade inte att personer som ägnat sig åt sådant även fortsättningsvis dömdes till hårda straff. Nu hölls emellertid rättegångarna bakom stängda dörrar och bestraffningen skedde under mindre uppseendeväckande former. Spöslitning i stängt rum, straffarbete och landsförvisning blev vanliga straff, och eventuella avrättningar utfördes tidigt om morgonen och i tysthet.

Antalet rättsfall var anmärkningsvärt få. Man känner bara till tjugo rättsfall angående sexuellt umgänge mellan män i 1600- och 1700-talets Sverige. I många fall rörde det sig om relationer mellan vuxna män och pojkar, eller mellan män av olika social status. Liliequist har endast hittat tre där parterna verkar ha varit jämlika. I två av dessa fall rörde det sig om fästningsfångar medan det tredje utspelat sig i regementsmiljö.

I lagtexten fanns ingenting som uttryckligen förbjöd sexuellt umgänge mellan kvinnor. Fenomenet var inte okänt – i början av 1600-talet lades det fram ett lagförslag som innebar att även kvinnor som bedrev ”onaturlig okyskhet” med varandra skulle begravas levande eller brännas på bål. Förslaget antogs dock inte.

Det finns emellertid en näraliggande typ av rättsfall där kvinnor dominerar. I den nyutkomna antologin Makalösa kvinnor medverkar Jonas Liliequist med en artikel som bland annat handlar om kvinnor som åtalades för att ha uppträtt som män. Sådana rättsfall är kända från 1500-talets slut till 1800-talets början, med en koncentration till 1700-talets tre första decennier. Kvinnorna kunde ställas inför rätta med hänvisning till 5 Mos. 22:5: ”En kvinna skall icke bära, vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för Herren, din Gud.”

Många av dessa kvinnor klädde sig uppenbarligen i manskläder av rent praktiska skäl, eftersom en man kunde röra sig friare än en kvinna och hade större möjligheter på arbetsmarknaden. Det finns emellertid också en handfull kända fall där kvinnor i mansdräkt gifte sig med kvinnor eller åtminstone visade ett tydligt erotiskt intresse för dem. Jonas Liliequist berättar t.ex. om Maria Johansdotter från Åland, som alltsedan uppväxten gått klädd i byxor och skött både dräng- och pigsysslor. I början av 1700-talet reste hon till Stockholm, där hon försörjde sig genom att spela nyckelharpa på krogarna. Så småningom antog hon helt en manlig identitet, skaffade sig falskt pass och blev Magnus Johansson. I denna roll fick hon tjänst som dräng, antogs till skomakarlärling och blev föreslagen som klockare i Lovö församling för sin vackra rösts skull. Från den dag då Maria utgav sig för att vara man hade hon också i ”sitt sinne avsagt [sig] att älska manfolk” utan bara älska vackra flickor. Det gjorde hon med den äran.

Som Magnus dansade hon med traktens pigor, kysste dem och låg tillsammans med dem på logar och i lador. Så småningom började ryktet gå att skomakarlärlingen var en kvinna eller möjligen ”både och”. Magnus själv förklarade för sin husbonde att han var ”både man och kvinna och ändå mera på manssidan”. Det hela slutade med kroppsbesiktning inför rätta för att fastställa hur det verkligen låg till. Hon befanns vara kvinna och därmed en bedragare.

Var Maria Johansdotter, alias Magnus Johansson, homosexuell? Ja, hur avgör man egentligen det? Är man homosexuell om man väl en gång haft sex med en person av samma kön? Måste man ens ha haft sex, eller räcker det med att drömma om det, eller att vara platoniskt förälskad? Måste man alltid föredra det egna könet framför det motsatta för att kunna kallas homosexuell? Måste man dessutom ha en identitet som homosexuell?

Ingen av dessa frågor kan besvaras på ett entydigt sätt. Det finns helt enkelt många olika sätt att uppfatta vad homosexualitet är, liksom för den delen bisexualitet. Vad som står helt klart är att Maria Johansdotter i varje fall inte kan ha haft en homosexuell identitet. Det kan man se om man sätter in den svenska homosexualiteten i ett europeiskt sammanhang.

”Homosexuell” är en term som skapades av den ungerske författaren och översättaren Karl Maria Kertbeny 1869, när han var verksam i Berlin. Han hade fått insyn i nätverk av män med ”onormala böjelser” i sin ungdoms Budapest på 1830-talet. Kertbeny drogs enligt egen utsago inte själv till män, men han menade att det var en mänsklig rättighet att göra vad man ville med sin kropp, så länge ingen annan kom till skada.

Kertbeny gav anonymt ut en pamflett med argument mot den lagparagraf i den preussiska strafflagen som förbjöd otukt mot naturen. Det var i denna pamflett som ordet ”homosexuell” för första gången förekom i tryck.

Kertbenys kamp blev inte framgångsrik: när Tyskland enades 1871 infördes lagparagrafen i hela riket, och den upphävdes först 1969. Däremot slog hans terminologi igenom eftersom psykiatern Richard von Krafft-Ebing använde den i sin bok Psychopathia Sexualis 1886. Där blev homosexualiteten en psykiatrisk diagnos, en sexuell avvikelse vid sidan av till exempel sadism, transvestism, nekrofili och pedofili. Det var en syn som skulle dominera i Europa ända in på andra halvan av 1900-talet.

Begreppet ”homosexualitet” har alltså bara omkring 150 år på nacken. Ibland tas detta till intäkt för att människor som levde tidigare inte kan ha haft någon homosexuell identitet. Men det är en lite för enkel slutsats. Om vi med identitet menar en känsla av samhörighet med en viss grupp kan en homosexuell identitet utvecklas så snart det finns en grupp av människor i samhället som anser sig ha det gemensamt att de föredrar det egna könet framför det motsatta. Sådana grupper eller subkulturer fanns det bevisligen innan Kertbeny skrev sin pamflett. Det var ju genom sina kontakter med sådana subkulturer som han utvecklade sina idéer – homosexualiteten som fenomen fanns innan själva begreppet skapats.

Dessa subkulturer var förstås inte likadana som dagens, men precis som i senare tid bestod de av grupper av män som sökte sexuella och emotionella kontakter med andra män, som hade sina egna kännetecken och signaler och som träffades på speciella ställen. Huruvida dessa män också hade en särskild identitet kan vi bara spekulera om, men de grundläggande förutsättningarna fanns i alla fall där.

Liknande homosexuella subkulturer med kvinnor inblandade är inte kända från äldre tid, troligen för att kvinnorna inte hade samma möjligheter att röra sig fritt och knyta kontakter.

Den amerikanske historikern William Monter har konstaterat att uppkomsten av homosexuella subkulturer i Europa verkar stå i samband med städernas folkmängd. Det finns en hel del forskning som stödjer det. I Venedig har Guido Ruggiero funnit spår av en sådan subkultur, med barberarsalonger som viktiga kontaktställen, redan på 1400-talet, då Venedig var en av Europas största städer. På 1700-talet, när Paris, London och Amsterdam i sin tur började utvecklas till riktiga städer, uppkom homosexuella subkulturer även där, vilket har dokumenterats av historiker som Michel Rey, Randolph Trumbach och Arend Huusen. I London kallades 1700-talets homosexuella män för ”mollies”. De möttes dels i det offentliga rummet, i parker och arkader, men även på särskilda klubbar där de kunde umgås, prata och dansa med varandra eller dra sig tillbaka till ett avskilt rum för att ha sex. Somliga klädde sig i kvinnokläder och använde kvinnonamn.

I Sverige finns inga spår av en homosexuell subkultur förrän under senare delen av 1800-talet. Jens Rydström uppger i sin avhandling att mötesplatser för homosexuella är kända från Stockholm 1883, Malmö 1911 och Göteborg 1919. Innan dess var de svenska städerna troligen alltför små.

Mindre städer kunde, som vi tidigare sett, vävas in i ett slags decentraliserad homosexuell subkultur omkring 1930. Först då kunde den glesa befolkningen kompenseras genom att tillräckligt många människor läste tidningar med kontaktannonser och hade tid och pengar att resa omkring och träffa likasinnade. Först då blir det meningsfullt att tala om homosexuella, i betydelsen personer med homosexuell identitet, på den svenska landsbygden. Trots att homosexuella handlingar förekommit i alla tider.

Maria Johansdotter, alias Magnus Johansson, kan därför inte ha haft någon homosexuell identitet. Det förhindrar inte att hon kan ha älskat kvinnor mer än män, och därför ändå i någon bemärkelse kan kallas för homosexuell. Men det kan också hända att man med vår tids språkbruk hellre borde kalla henne för bisexuell, eller kanske transsexuell. Dessa olika kategorier går inte att urskilja på så långt avstånd. Om Maria Johansdotter kunnat förflyttas hit med en tidsmaskin tror jag i alla fall att hon skulle ha haft goda förutsättningar att känna sig hemma på en tjejfest på RFSL:s klubb Feliz. Om hon nu inte i stället valt att byta kön.

Helt klart är att levnadsvillkoren för personer som Maria Johansdotter, Martin Faxe och alla de män och kvinnor som Svante Norrhem intervjuade har förändrats radikalt. Det viktigaste steget togs 1944, när paragrafen om ”otukt, som emot naturen är” togs bort ur den svenska lagstiftningen. 35 år senare ströks homosexualitet också ur förteckningen över psykiska sjukdomar. 1987 kom en lag om homosexuella sambor. Från och med 1995 kan två personer av samma kön registrera partnerskap, vilket är nästan som en borgerlig vigsel.

Mer är på gång. I enlighet med den lagändring som röstades igenom av riksdagen i början av juni 2002 kommer registrerade partner snart att kunna adoptera barn tillsammans. Det finns även ett ganska starkt politiskt stöd för att lesbiska ska få insemineras av läkare.

Idag kan man alltså inte bara ha sex med en person av samma kön utan att riskera att hamna i fängelse eller på mentalsjukhus – man kan till och med leva tillsammans helt öppet, och det i rättsligt reglerade samlevnadsformer. Det är inte otänkbart att lagstiftningen så småningom kommer att vara helt neutral med avseende på kön och sexuell läggning. Det hade Maria Johansdotter nog inte kunnat drömma om, på den tiden då Mose lag uttolkades av svenska domstolar.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbotten nr 4 2002