Hem Publicerat Skogsfrun Thalassa Åslappe

Det är kläderna som gör könet

Recension av Makalösa kvinnor

  en av de nordiska fornaldarsagorna berättas om jungfrukrigaren Hervor, enda barnet till vikingahövdingen Angantyr. Sedan fadern dött i strid växer Hervor upp hos sin morfar. Tidigt visar hon sig vara stark som en karl och hon ägnar sig helst åt vapenövningar. När hon får veta att hon är en hövdings dotter bestämmer hon sig för att leta upp faderns gravhög och återta hans magiska svärd Tyrfing. För att kunna göra det måste hon emellertid gå in i rollen som en man. Hon kallar sig för Hervard, kläder sig i manskläder och ger sig ut i världen. Efter många äventyr får hon tag i svärdet Tyrfing. Till slut tröttnar hon dock på krigarlivet, återvänder hem och slår sig till ro med handarbete.

Hervor är en av de många kvinnor som vi möter i den nyutkomna antologin Makalösa kvinnor: könsöverskridare i myt och verklighet (AlfabetaAnamma förlag). Litteraturvetaren Eva Borgström vid Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg är redaktör för boken, som innehåller bidrag från sex forskare från olika discipliner.

Sagan om Hervor återberättas av Agneta Ney, historiker vid högskolan i Gävle, som behandlar könsöverskridare i nordisk mytologi och verklighet. I uppsatsen diskuterar hon också den isländska lagsamlingen Grågås, som gällde under 1000-talets första århundraden. Den förbjöd kvinnor att klä sig i manskläder och män att bära kvinnodräkt och föreskrev landsförvisning som straff. Andra forskare har visat att det värsta man kunde säga om en man på vikingatiden var att han var omanlig och umgicks sexuellt med män (företrädesvis i en passiv roll). Allt tyder på att det var mycket svårt att vara könsöverskridare i det gamla nordiska samhället.

Det finns dock ett intressant undantag, som Agneta Ney lyfter fram. Såväl i norska som isländska lagar från 1100- och 1200-talen finns bestämmelser om ringkvinnor, dvs. sådana kvinnor som var ogifta och dessutom saknade nära manliga släktingar. Dessa fick arvsrätt och kunde även betala och ta emot dråpsböter, vilket annars bara tillkom män. Jungfrukrigaren Hervor ansluter till denna tradition.

Agneta Ney uttrycker det som att den ogifta och broderlösa kvinnan genom lagen fick en ny könsidentitet. Det material som presenteras visar dock att kvinnorna var både tillfälliga och villkorliga besökare i mansrollen. Kvinnor kunde endast överskrida gränsen till männens värld om det inte fanns någon man i rätt släktposition. Det handlade således inte om individens känslor eller identitet, utan om att göra vad som var rätt för släkten.

Inte heller i senare tiders Sverige har individen själv fått råda över sin klädsel eller sin könsroll. Umehistorikern Jonas Liliequist beskriver i sitt bidrag till antologin en mängd fascinerande fall där kvinnor ställts inför rätta för att ha burit manskläder. Sådana rättsfall finns från 1500-talets slut till 1800-talets början men är framför allt koncentrerade till början av 1700-talet. Åtminstone fram till 1734 kunde de dömas i enlighet med texten i 5 Mos. 22:5: ”En kvinna skall icke bära manstyg, och en man skall icke draga kvinnokläder uppå, ty den som det gör är Herranom en styggelse”. De kunde också åtalas för bedrägligt beteende i största allmänhet.

Här handlar det inte om kvinnor som plikttroget axlat mansrollen för att ställa upp för släkten utan om kvinnor som lämnat både släkt och hembygd bakom sig och börjat ett nytt liv som män på annan ort. Därigenom har de kunnat ta arbeten med högre lön och status, de har kunnat stå vid sin mans sida på slagfältet och de har kunnat träffa sin älskare utan att grannarna blivit misstänksamma.

Några av dem har uppenbarligen varit mer förtjusta i flickor, som de både dansat med och legat när på höskullen. I fem kända svenska fall under den aktuella perioden har kvinnor till och med gift sig med kvinnor. Detta var att driva gäck med själva skapelseordningen och ansågs därmed som ett särskilt allvarligt brott. En av dessa kvinnor, Lisbetha Olofsdotter, halshöggs på Hötorget i Stockholm 1679, iförd manskläder och med en kvinnobonad på huvudet.

Denna rigida syn på vad som passade sig för respektive kön har lustigt nog existerat parallellt med en föreställning om att det fanns ett tredje slags människa som var man och kvinna samtidigt. Det är hermafroditen, som vi tidigast möter i den antika myten om Hermafroditos. Det räckte dock inte att ha ett androgynt ansikte eller ett könsöverskridande beteende för att betraktas som hermafrodit - man måste också kunna uppvisa båda könens könsorgan. Klädsel och beteende måste återspegla kroppens utseende. I samtliga de fall som Jonas Liliequist diskuterar befanns könsorganen efter besiktning vara kvinnliga, och då gavs ingen pardon. En kvinna som uppträtt som man hade gjort sig skyldig till bedrägeri mot andra människor och gäckeri med Gud och skapelsen.

Gunlög Fur, historiker vid Växjö universitet, återger i sin artikel den kanske tidigaste svenska skildringen av ett faktiskt fall av hermafroditism. Den skrevs av superintendenten Göran Wallin som i Nordmaling 1717 träffade på en flyktingfamilj med ett treårigt barn. Föräldrarna menade att barnet först varit en pojke men att det sedan blivit en flicka. Wallin undersökte barnet och ansåg sig kunna finna spår av ena testikeln och förhuden, vilka till största delen dragit sig in i köttet. Slutsatsen blev att barnet vid födseln varit hermafrodit men att det kvinnliga könet därefter tagit överhanden och absorberat det manliga. Nu var det en flicka.

Inte ens detta barn med sina ovanliga könsdelar passade alltså riktigt in i hermafrodit-kategorin. Hermafroditen förblev först och främst en abstraktion.

I boken finns bara ett enda exempel på en kvinna som bar manskläder, betedde sig manligt och ståtade med en kvinnlig sängkamrat utan att underkastas förnedrande besiktningar av genitalierna. Det är drottning Kristina, som ägnas ett kapitel skrivet av redaktören Eva Borgström. Kristina satte sig över etablerade normer för kvinnligt beteende och klädstil. I sin självbiografi betonade hon om och om igen sin manlighet. När hon föddes ska hon ha varit luden över hela kroppen och begåvad med en grov, stark stämma. Kristina tackade Gud för att han gjort såväl hennes själ som hennes övriga varelse helt manlig. Kvinnor i allmänhet är svaga till såväl kropp som själ, menade hon, och inte lämpliga som regenter.

Rikets drottning behövde alltså inte rätta sig efter rådande lagar och föreställningar. Naturligtvis skvallrades det redan under hennes levnad om att hon inte var någon riktig kvinna utan hermafrodit. Diskussionen tog ny fart på 1900-talet, varför Kristinas skelett 1965 utsattes för den närgångna granskning som hon sluppit under sin livstid. Slutsatsen blev, precis som i de flesta liknande fall, att hon var helt och hållet kvinna.

I Makalösa kvinnor redovisas många olika aspekter på könsöverskridande kvinnor och deras villkor i ett samhälle som egentligen inte haft någon plats för dem. Det är en både lärorik och underhållande rapport från ett uppenbarligen mycket bördigt forskningsfält.

 

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 4 februari 2003

 

Sidan uppdaterades 2004-06-22

© Skogsfrun. Gudrun Norstedt, Byvägen 12, S-913 42 OBBOLA. 090-13 94 98. Aktuell mejladress: gn[snabel-a]skogsfrun[punkt]se

Hem Publicerat Skogsfrun Thalassa Åslappe