Straffet kunde bli Umedalen

Att vara bög i Västerbotten på 40-talet

  november 1941 greps en 45-årig skollärare i Skelleftetrakten och åtalades tillsammans med 16 andra män. Läraren var centrum i ett omfattande homosexuellt kontaktnät inom Norrland, med förgreningar till Göteborg. Fem av sina vänner hade han funnit genom dubbeltydiga annonser i Allas veckotidning; de övriga elva hade han träffat på ortens café och bjudit hem. Någon av de lokala älskarna hade slutligen gått till polisen. Läraren tillbringade närmare ett år på Umedalens mentalsjukhus, medan merparten av de övriga fick tre månaders straffarbete.

Skolläraren från Skelleftetrakten får en plats i historien genom en doktorsavhandling med titeln ”Sinners and citizens: bestiality and homosexuality in Sweden 1880–1950” som lades fram vid Stockholms universitet den 1 juni i år. Det är forskaren Jens Rydström som har gått igenom alla de rättsfall under perioden som berör paragraf 18:10 i strafflagen: ”Övar någon med annan person otukt, som emot naturen är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år”. Otukt mot naturen, det var sexuellt umgänge mellan personer av samma kön.

Totalt åtalades mer än 2 300 personer med hänvisning till denna paragraf under den aktuella perioden. Före sekelskiftet 1900 rörde majoriteten av fallen tidelag (otukt med djur), men antalet åtal för homosexuellt umgänge ökade hela tiden och blev dominerande efter 1930. Det hade bland annat att göra med att begreppet otukt vidgades till att omfatta även ömsesidig masturbation.

Paragrafen var könsneutralt formulerad, vilket gör Sverige till ett av få länder där sexuellt umgänge mellan kvinnor varit förbjudet. I praktiken förekom dock nästan inga åtal mot kvinnor. Jens Rydström har endast hittat tolv sådana rättsfall, de flesta med minderåriga inblandade. Först efter 1940 åtalades några kvinnor som haft sexuellt umgänge med andra vuxna kvinnor, bl.a. en krets på fem väninnor i Stockholmsområdet.

Åtalen mot män är däremot så många att de ger en god bild av den genomgripande förändring som synen på homosexualitet genomgick mellan 1880 och 1950. Vid slutet av 1800-talet talade man överhuvud taget inte om homosexualitet utan om sodomi. Detta var emellertid ett vitt begrepp som omfattade såväl tidelag som anal- och oralsex i allmänhet.

Sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var således bara en av flera otillåtna former av sexuellt beteende. Det var ingenting man talade öppet om, men det var heller inte något fullständigt okänt. Heterosexuella samlag var omgärdade av stränga restriktioner och medförde risk för graviditeter och syfilis. Onani ansågs vara direkt skadligt. I ett sådant sammanhang var det inte ovanligt med sexuella handlingar mellan pojkar, men sådana kunde även förekomma mellan män, särskilt ogifta. Trångboddheten var stor och det var vanligt att drängar och arbetskarlar delade säng. Den fysiska närheten kunde ibland leda till sexuella kontakter mellan män, utan att detta åtföljdes av någon känsla av att vara annorlunda än andra människor.

Ett paradigmskifte var emellertid på väg. Under slutet av 1800-talet intresserade sig läkarvetenskapen alltmer för sexuella avvikelser. Synden omhändertogs av medicinen. Tidelag blev ett symptom på efterblivenhet, medan homosexualitet blev en sjukdomsdiagnos. De åtalade underkastades allt oftare en rättspsykiatrisk undersökning, och mentalsjukhus blev ett alternativ till straffarbete.

Därvid blev det viktigt att kunna skilja genuint homosexuella från pseudo-homosexuella. Den var bara den genuint homosexuelle som betraktades som sjuk; den pseudo-homosexuelle var en normal heterosexuell vilken haft homosexuellt umgänge för att få pengar eller av andra omständigheter. Den förre skulle vårdas på mentalsjukhus, den senare skulle straffas.

Genuin homosexualitet ansågs av sexologerna vara förenat med ett könsöverskridande beteende och utseende, varför läkaren sökte efter feminina drag hos män och maskulina drag hos kvinnor. Sådana noteringar har Jens Rydström hittat i läkarutlåtandet från och med slutet av 1910-talet, från början endast i städerna men så småningom även i landsorten.

Kopplingen mellan homosexualitet och könsöverskridande beteende var inte helt gripen ur luften, eftersom en sådan subkultur frodades i de flesta större städer i Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De homosexuella männen betedde sig fjolligt, sminkade sig och kallade varandra vid kvinnonamn. Sexualpartner söktes dock inte inom denna grupp, utan bland de ”riktiga karlarna”. Det fanns uppenbarligen en stor grupp män som kunde tänka sig att ha sex med män utan att därmed betrakta sig som homosexuella. Detta finns tidigare ingående beskrivet från Göteborg och Stockholm.

Jens Rydström är den förste som visar hur denna subkultur kunde dyka upp i den svenska landsorten, ofta i form av enstaka personer. Skolläraren från Skelleftetrakten var väl medveten om sexologernas teorier. Under den psykiatriska undersökningen skrev läraren en självbiografi där han underströk sin själs kvinnliga vekhet och beskrev hur han som barn helst velat dansa med pojkar. Läkaren hade inga problem att klassificera honom som genuint homosexuell och låta honom bli inskriven på Umedalens mentalsjukhus.

En av de behandlingar som erbjöds på sjukhuset var kastrering, vilket skolläraren avböjde. I stället började han flitigt uppvakta sköterskorna, och snart kunde en kvinna intyga att hon flera gånger haft samlag med patienten. Följden av denna lovande utveckling blev att skolläraren försöksutskrevs. Kyrkoherden i hemförsamlingen fungerade som övervakare och rapporterade regelbundet till mentalsjukhuset om skollärarens goda uppförande. Läkaren kom fram till att skolläraren egentligen var övervägande heterosexuell, men att han utfört sina homosexuella gärningar till följd av psykisk rubbning.

1944 frigavs skolläraren definitivt och kunde återuppta sitt arbete. Efter några år flyttade han dock till Stockholm, där han levde tillsammans med en annan man fram till sin död 1961.

Samma år som skolläraren ställdes inför rätta åtalades inte mindre än 19 män i en annan ”härva” i Skellefteå, och 14 män i järnvägsknuten Långsele. Det var som om rättsväsendet gjorde sitt yttersta för att rycka upp ogräset medan det ännu fanns tid. Allt fler röster höjdes nämligen för en avkriminalisering av homosexuellt umgänge mellan vuxna. År 1944 avskaffades slutligen den gamla sodomiparagrafen.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 21 juli 2001